Lämna mig ifred!

Varför kan man inte bara få vara ifred när man är ledsen och gråter? Man vill ju vara ifred och kunna reda ut det själv! Jag är sån i alla fall. Och varför måste alla fråga hur det är med mig? Det syns väll? Jag klarar mig väll själv och behöver inte ''prata ut om mina sorger'' och sitta i mammas knä. Jag vill inte att mamma ska trösta, vill bara vara ensam men jag vet inte varför.. Det känns som att ''prata ut'' inte kommer att hjälpa ett skit ändå.

Allt började med att överkänsliga lilla jag (inte PMS, nej) satt och tittade på filmen ''P.s I love you'' ensam medan Tom var hemma + med Markus och blaha blaha.. Jag satt och grät lite smått vid en del scener av filmen, vilket är normalt för en sådan film, men efter ett tag blev det bara värre och värre. När Tom väl kom hit så hade jag inte sett klart filmen men var helt klart ''ledsen'' eller något över allt som hänt i filmen hitills och han såg det på mig - dels eftersom jag grät väldigt synligt - och stängde då av filmen. Fan, vad överkänslig jag är! Jag grät som aldrig förr och Tom fick hålla hårt om mig och säga tröstande ord som: ''Jag kommer inte att försvinna, jag kommer alltid att vara vid din sida..''

Han visste exakt hur jag hade påverkats av filmen utan att ens sett den själv.  Han visste vad jag tänkte på och hur jag kände mig (hur det skulle vara för mig utan honom i mitt liv = väldigt ensamt).. Okej, vårt förhållande är inte alltid perfekt och jag kanske ställer upp mer på honom än han ställer upp för mig men, so what? Allt är inte perfekt och det kommer det aldrig att vara för någon av oss i detta liv.


USCH, snacka om att filmen är jävligt bra gjord för jag har aldrig blivit så rörd och så ledsen förut av en film..




För er som inte vet då, så här kommer filmens handling:

P.S I Love You

Holly och Gerry är ett ungt par som varit gifta i 9 år och fortfarande älskar varandra innerligt. När så Gerry dör av en sjukdom står Holly ensam kvar utan att veta hur hon någonsin ska kunna gå vidare. Så börjar brev dyka upp till henne, brev som Gerry skrev innan han dog och som är menade ska hjälpa henne att börja leva igen.


Innan jag såg den så hade jag frågat Tom om han ville se den med mig men han sa nej direkt med anledningen:''Du förstår nog själv varför''. Då tänkte jag: ''Jahopp, jag får väll se den själv då!'' och så gick det som det gick.


O well, life sucks!





/ XOXO Adine


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0