Vad ska jag göra?
Hoppas ni orkar läsa för nu blir det ett långt inlägg igen! ^^
Okej, nu är det så att jag inte fick några böcker innan lovet så jag kan inte jobba ifatt som det var tänkt och jag vet inte längre om jag vill det eller inte. Därför vet jag inte om jag vill eller ska/borde gå till skolan snarast möjligt för att få tag i lärarna och böckerna. Fan, fan, fan.. Vadskajaggöra? >.< * ångest *
Hm, jaa.. Igår åkte jag skridskor! Inte så mycket då, jag fick för det mesta hålla i Tom som åkte baklänges då.. Mys <3
Som tur var togs inga bilder när jag åkte själv, men de hade inte blivit särskilt bra ändå så det gjorde inget .. x')
Annars på lovet har jag inte gjort så mycket alls, latat bort tiden, pillat en del med kameran, photoshop, varit med Tomtom och bara låtit dagarna flyga iväg som de alltid gör när det är lov. Inte för att jag sover bort dagarna! Idag gick jag faktiskt upp 06.30, för att Tom spelade morgonhockey så det så! Det var hemskt och kallt att sitta där i ishallen och vänta på att klockan skulle röra sig snabbare.. Blev rätt så nedfryst! I alla fall mina stackats tår.
(olika ämnen kan dyka upp och blandas huller om buller. deal with it)
Att vara älskad.
- Är uppmärksamhet från massor med människor ett tecken på att en person är älskad och rent av underbar?
- Är personer som är "mindre populära" (mindre synliga som inte sticker ut, inte väsnas överdrivet mycket m.m.) mindre värda och mindre älskade?
- Är det mängden männsikor omkring som är viktigt för hur mycket man betyder för världen?
Är man värdelös utan vänner?
Själv är jag lite av en ensamvarg just nu utan vänner och jag känner mig lite värdelös ibland. Särskilt när jag ser andra kompisgäng tänker jag: "Varför kan inte jag ha det som dem? Det brukade vara så förr, vad har förändrats?" Enkelt. Jag är en tönt för att jag står för det jag tycker och för att jag hatar alkohol. Ingen gillar töntar. Plus att jag har svårt att öppna mig för nya människor och har alltid haft svårt för det så jag kan inte få nya vänner. Jag har det också svårt för att vara social om jag verkligen inte trivs med personen/personerna, vilket man inte gör i första hand. Alla människor är ju olika och med vissa kan man vara trygg med och andra inte, människor finns i alla olika sorter.
Jag vet människor som struntat i mig för att jag är tillbakadragen och vänt sig mot socialare personer istället. Särskilt en, och genom det jag ska berätta så kan man inte göra annat än fatta vem det är. Aja, du är som du är, hoppas du inte blir sur eller nått över det jag nu ska berätta men det är ju trots allt bara sanning i det:
Jag var på språkresa i Malta förra sommaren i 3 veckor med min dåvarande bästa kompis. Visst vi hade väll kul, men på kvällarna när det var utomhusaktiviteter på olika stränder ville jag inte delta men hade inget emot att hon var med. Grejen var att hon satt med en massa andra i grupp och hade kul utan mig. Jag satt några meter bort och pillade med min kamera. Hon bad mig att joina ett par gånger men jag ville inte. Vadå? Skulle jag säga: "HEJ! Nejtack, jag kan inte. Jag har sociala svårigheter och är rädd för nytt folk"? Nej tack. Hon är min raka motsats. Jag trivs att vara ensam för det mesta, medan hon ständigt söker uppmärksamhet från olika människor runt omkring som att jag inte dög. A moment of peace, tack? Nejnej, inte med den bruttan inte! ^^ Men jag kunde leva med det, till viss del.
Jag är den "tillbakadragna" typen av människa men trots det lyckades jag skaffa pojkvän som jag fortfarande håller hårt i och älskar enormt mycket. Han är väldigt lik mig på många sätt, han är inte den som vill ha uppmärksamhet eller vill vara med i stora grupper där de bara larvar sig och så som ungkarlar börjar med redan i 9:an. Han är lugn och snäll (som också jag ofta beskrivs) men när vi båda vill och är på humör så kan vi bli vilda och har kuddkrig eller liknande.
I alla fall, alkohol. Ingen fattar hur jag känner för det eller vet hur jag har haft det och hur det har påverkat min syn på det. Ingen vet, för att jag har inte har berättat något. Mamma tyckte att vi inte skulle prata om det så mycket och jag höll med. Jag ville inte prata om det alls, inte säga ett knyst, inte ens till mina vänner. Ett "nej tack" tyckte jag borde räcka för dem om de bjöd på något eller ville ha med mig ut. Det där nejet blev.. mitt fall? Eller hur jag nu ska beskriva det. Jag var och är inte intresserad av alkohol och genom det är jag inte en "normal tonåring" som festar, super och gud vet vad mer man kan göra..
Det är inte så att jag inte har provat alkohol själv, för det har jag, och jag tycker inte att det var något speciellt alls.
"Stämningen".. Bullshit.
Kärlek och vänskap är speciellt. Man kan ha kul utan det, det har vi ju alltid haft, varför förändras det nu? Vem säger att alkoholen gör livet roligare?
Jag tycker dock att det är okej att dricka en lagom mängd alkohol tillsammans med folk man känner, så att man har trevligt och slipper bakfylla och andra otrevliga saker. Det är stor skillnad från när man drar ut till okänd ort bland främlingar och super ner sig redlöst, vilket många gör ibland.
Aja, orkar inte skriva mer om saken, har skrivit en hel del om det i min självbiografi som jag kanske ska ladda upp efter att ha fått den läst och godkänd av min familj.
Pusshej!
Åh, jag vill bara krama dig nu.
Ett "Nej tack" ska räcka. Dock är vi så jävla hungriga idag, att vi inte accepterar ett enkelt nej. Vi vill ha mer och mer och slukar allt vi får tag i och mer därtill. Och det är fel. För ett "Nej" ska räcka, det ska det.
Jag kan inte säga att jag tappat vänner på grund av alkohol. Däremot har alkoholen indirekt varit det som drog oss isär, som gjort att vi växt ifrån varandra. Jag ska inte behöva dra min historia om alkohol för att mina berusade vänner ska förstå att jag inte vill bli som dom som kastar bort att för att få suga på flaskor, och du ska inte heller behöva berätta det du varit med om. Människor borde nöja sig med att man inte vill. Människor borde se att man tar illa vid sig och att det finns en anledning till det. Människor ser inte alltid det, och då blir det vårat fall.
Jag hatar alkohol.
Alltså jag sa nej till dem om alkohol, vilket gjorde att de började leva sina vilda alkoholiserade liv utan mig helt. Vi umgicks väldigt sällan. De ville vara onyktra helt enkelt, det var roligare för dem på det sättet och jag fick bara ta och acceptera det. Vi gled på så sätt isär, och så i år sprack det helt. När jag sa "nej" till dem så frågade de alltid varför och jag tror jag svarade något i stil med "jag vill bara inte". Så nej, de såg inte att det fanns en anledning till varför jag inte ville hänga med på deras tåg. Jag har inte heller någon lust att berätta det jag varit med om. Det väcker bara hemska minnen och bilder i huvudet på mig, men har trots det skrivit om det i min självbiografi..
Anyway..
Jag har ingen lust att bli vän med dem igen, någonsin, för att de kommer inte att förändras. Inte för min skull i alla fall.
